När jag åkte till Mwanza, Tanzania som 25-årig scenkonststuderande för att göra mitt examensarbete som dramalärare var jag full av förväntan och iver. Jag ville rädda världen, sådär som man bara vill när man är en naiv 25-åring som precis har upptäckt konstens och teaterns nästintill magiska förmåga att stärka människan både individuellt och kollektivt.
Jag hade resväskorna fulla av dramapedagogiska böcker som i sin tur var fulla av post-it-lappar med övningar jag ville göra under mina tre månader på grundskolan Tambukareli. Gruppdynamiska övningar, tillitsövningar, övningar för att stärka elevernas självkänsla, skådespelarövningar, olika former av regi jag ville prova för att eventuellt skapa en föreställning tillsammans med barnen innan jag åkte hem till Finland.
Jag var väldigt väl förberedd. Hade printat ut kompendier med svenska-swahili ordlistor över de ord jag tänkte att jag skulle behöva så att jag skulle kunna förklara största delen av övningarna på elevernas eget språk. Jag hade planerat mina dramalektioner ungefär en månad framöver, och tänkte att de två sista månaderna kan jag planera senare. Jag var självsäker, naiv – och hade aldrig genomgått en kulturkrock tidigare. ”Tandborste, pass och intyg på att jag inte har gula febern – CHECK!” Och så gav jag mig av.
Jag hann inte långt innan allt började gå på tok. Inte ens till Vanda flygfält. Det blev storm och jag missade mitt anslutningsflyg från London. När jag hade tillbringat ett dygn på en hård bänk på Heathrow flygfält och jag äntligen skulle få stiga ombord på ett nytt flyg till Etiopien (varifrån resans tredje anslutningsflyg skulle ta mig till Tanzania) visade det sig att jag inte hade rätt att resa in i Tanzania utan utresebiljett. Efter en del panikartat gråt, övervägande att åka hem igen, telefonsamtal till mamma och banköverförande av pengar jag inte egentligen hade ännu i väntan på att studielånet skulle droppa in, lyckades jag till slut få en Heathrow-anställd att köpa den billigaste utresebiljett hon hittade i systemet och struntande för tillfället i att datumet inte ens var i rätt månad.
Ombord kom jag åtminstone, och fick sova ut några timmar medan det enorma flygplanet tog mig över Medelhavet och in över den väldiga afrikanska kontinenten.
Väl i Tanzania fortsatte utmaningarna, som i en väldigt förenklad version skulle kunna sammanfattas så här; jag fastnade ytterligare ett dygn i Kilimanjaro när jag skulle till Mwanza, mina väskor var spårlöst försvunna, folk skrattade åt mig när jag frågade var Kilimanjaros resecentral fanns, folk skrattade också åt mig då jag gick in till mitt livs första Tanzaniska matservering och bad om att få se en meny. Folk på matserveringen skrattade ytterligare åt mig då jag sa att jag inte äter kött. Ganska snabbt hörde jag folk retsamt kalla mig ”mzungu” – ett ord jag kände till och hade fått höra på förhand att jag skulle behöva vänja mig vid och försöka att inte ta personligt. I något skede blev jag skjutsad till ett avlägset hotell av en väldigt vänlig främling som körde ett fordon som liknade något slags golfbil från 80-talet. På hotellet blev jag tvungen att betala nästan 200 euro för ett pyttelitet hotellrum och lärde mig där att utföra mina behov i ett hål i golvet. Fem dygn efter att jag hade lämnat Vasa anlände jag till slut till Mwanza. Jag var utmattad, svettig, rödbränd, magsjuk, hade bara ca 30 euro kvar på kontot (i väntan på studielånet) och hade ingen aning om var mina resväskor var. Min lust att rädda världen hade fått sig sina första törnar.
De första veckorna i Mwanza gick åt till att träna på en enda sak: Tålamod. Jag hade då ingen aning om hur värdefull den färdigheten är när man lämnar Europa. Jag frågade folk hur jag får tag i ett tanzaniskt simkort och mobilnät, varpå jag hänvisades till någon som hänvisade mig till någon annan som jag väntade på i tre timmar och som sen skjutsade mig till en elektronikbutik där vi väntade ytterligare några timmar, varpå det blev kväll och jag väntade på lokaltrafiken som sen tog mig hem till mitt boende – utan simkort – och så fortsatte försöken nästa dag. Om jag inte minns helt fel tog det närmare två veckor innan jag till slut hade rätt sorts simkort och ett fungerande mobilnät.
Jag lärde mig snart två saker: 1) Att inte åka någonstans utan en bok att läsa, för vad jag än ska försöka få uträttat för ärende så finns det alltid en risk att det kommer ta längre än jag tror, och jag kommer att få tråkigt av allt väntande om jag inte har något att läsa. Och 2) Vart jag än åker i Mwanza och vad jag än stöter på för problem så kan jag lita på att det snart samlas människor runt mig som gör allt för att hjälpa mig.
Vänligheten och hjälpsamheten överväldigade mig. Jag sa varje dag asante sana till någon främling och försökte förklara att de kunde fortsätta med det de höll på med och inte behövde slösa sin tid på mig med att ringa runt till någon de kände för att försöka lösa mina praktiska problem. Men folk gav av sig inte, utan bara fortsatte att ringa till ytterligare någon bekant som plötsligt dök upp och som kanske visste något som kunde lösa dagens problem. I något skede frågade en man jag bodde granne med i Mwanza vad jag tyckte om Tanzania så här långt. Jag svarade att jag tycker det är frustrerande att mycket går så långsamt jämför med vad jag är van vid, men att jag är tacksam och överraskad över att alla är så otroligt hjälpsamma – i Finland har alla så bråttom! Det han sa då kommer jag aldrig att glömma: Där du kommer ifrån har alla klockor, men här har vi tid.
Mina tre månader i Tanzania blev inte över huvudtaget vad jag tänkt mig. Det blev något helt, helt annat. Jag fortsatte att säga saker som roade folk: jag bad rektorn om en namnlista över vilka barn som skulle vara med i min dramagrupp samt kontaktuppgifter till deras föräldrar – något som fick lärarna att skratta och skaka roat på huvudet. Jag bad om att få boka ett och samma rum varje vecka för mina dramalektioner – något som tycktes vara otänkbart. Alla övningar jag planerat fick slopas och alla dramalektioner blev… inte alltid riktigt ens dramalektioner, utan ibland bara väntande på att eleverna skulle dyka upp, att vi skulle få tag i ett ledigt rum eller att jag försökte förklara vad själva syftet med att skådespela – att låtsas – är. Något som det inte alls är en självklarhet att man förstår om man aldrig sett teater tidigare. I några skeden hade jag telefon-krismöten med min handledare hemma i Finland och sa att jag kanske inte alls får ihop något examensarbete av det här – det är alldeles för mycket hinder att ta sig över och jag börjar tvivla på min egen kompetens.
Men det blev ett examensarbete. Jag behövde bara slopa hela min ursprungliga plan först och göra något helt annat. Jag behövde smälta kulturkrocken, sluta kolla på klockan, sluta anta att det finns listor som någon kan skriva ut åt mig bara sådär, slänga mina post-it-lappar, sluta prata om minutrar och dagar och veckor, sluta räkna, sluta försöka tvinga ett för mig nytt land att följa mitt system; det finländska systemet. Att försöka göra det är totalt omöjligt, och också väldigt respektlöst, insåg jag snart. Det finns inga rätta system, inga rätta sätt att göra saker på. Alla kulturer har sina egna system som fyller sina funktioner, även om de kan vara svårtolkade för en ivrig 25-åring som tror sig veta hur allt ska gå till. Där du kommer ifrån har alla klockor, men här har alla tid. Precis som det brukar gå för de som ger sig av för att rädda världen, så var det världen – den här gången Tanzania – som räddade mig och lärde mig det viktigaste om hurudan människa jag vill vara: en sån som lyssnar mer än pratar, en sån som inte utgår ifrån att den själv är den som har rätt, en sån som anpassar sig när det behövs, en sån som har tid.
Idag har det gått tio år sen jag var i Mwanza och också tio år sen jag gick med i Mwembe – en förening som är grundad och drivs till stor del av personer som själva har varit på plats i Mwanza, gått igenom kulturkrockarna och kommit ut på den klokare sidan. En av de viktigaste värderingarna i föreningen är precis det här: Vi är inte en av många nordiska organisationer som kommer in och berättar för en annan organisation i ett annat land hur de ska göra. Vi vet att de som jobbar inom Ni Hekima Pekee vet bäst, vi har en enorm respekt för det arbete de gör på plats och för den kunskap de har. Vår uppgift är att stöda dem i sitt arbete. Bara så tror jag att man kan hjälpa någon på rätt sätt.
/ Julia, styrelsemedlem i Mwembe och volontär hösten 2015
Tack för din insats som gjorde så mycket gott för så många! Tack för dessa kloka ord!
Lena